Hjärtats plast känner vi alla men vad fyller vi det med. Eller vad skickar vi ut när vi säger kärlek. Är det kärlek eller tror vi det. Vi är bra på att lura oss själva. Vi tror att kärlek är till för vissa att kärleken är en känsla om ett löfte att någon annan ska göra dig älskad. Att någon har till uppgift att göra dig hel. En villfarelse, att lita på det. Villfarelsen ligger i att tanken satt ord på vad kärlek ska ge dig, hur den ska se ut för att vara dig värdig. Att vi med säkerhet vet att om du sviker mig kommer jag inte längre att älska.

Visst vi har känslan som vi givit namnet kärlek men verklig kärlek har inget att göra med något annat än varandet, kärlek är en puls för självaste livet, inte en känsla. Kärleken gör ingen åtskillnad på vem som har rätt till den eller när. Varje människa är lika nära oss varje stund, om vi verkligen vill leva så lär dig att känna igen kärleken. Kärleken ger dig rättesnöret för vägen fram, den är stark och livskraftig, ger näring till självaste livet. Den öppnar dina sinnen så att du ser och kan vara kärlek. Den stillar din omgivning och ger tillväxt till allt som är viktigt.

Den sveper bort rädslan, dömandet och hungern och sätter ljus på självaste underverket livet och varandet. Du är livet, du är varandet och all kärlek strömmar genom dig, du och alla, allt är ett, och skapade av kärlek. Därför känner du den så starkt, längtar efter den. Men här på denna plats tror vi att den inte är för alla och alltid. Vilket den är, du är kärlek, älskad och viktig sedan den dagen du hamnade här på jorden.

Och med vetskap om att inget som är av vikt kommer någonsin att gå förlorat, så vet du också att den dag du lämnar denna plast går ditt varade vidare med kärleken i sin hand.